Femöreföreningens barnhem, Karesuando
Ett femtioårsminne i nomadundervisningen
Barnhemmet i Karesuando var namnet på en skola för samebarn, underhållen av femöreföreningen i Stockholm. Föreningen var grundad 1864 av pastorn vid den franska reformerta kyrkan i Stockholm H Roerich och hette Femöreföreningen för inrättande och uppehållande av barnhem i Lappland. Pastorn hade bliwit intresserad för mission bland lapparna och startade in insamling, som blev grundplåten för Femöreföreningen. Stadgarna antogs den 8 April 1864 och enligt dem kunde var och en bli medlem, som förband sig att betala 5 öre i veckan. Pengarna samlades upp av kollektörer och kollektriser.
Svenska missionssällskapet var eljest den organisation, som grundade och underhöll skolor för samerna, det var sällskapets huvuduppgift. År 1864 underhöll sällskapet 6 skolor, men det var otillräckligt. Intresset för skolgång hade ökat ibland samerna. Folkskolestadgan hade nu 20 år efter sin tillkomst börjat påverka lappmarkskommunerna, som dock i det längsta drasgit sig undan skyldigheterna att hålla skola och därvid framhållit kommunens brist på pengar. Vid mitten av 1800-talet hade samerna det bättre ställt på sina håll med skolor och de bofasta snyltade på deras undervisning. När fasta folkskolor inrättades i kyrkbyarna, blev det ombytta roller.
Missionssällskapets möjligheter var uttömda med de sex skolorna, men samverkan med femöreföreningen gav bättre resurser och det första resultatet blev två barnhem, så kallades femöreföreningens skolor, ett i Bäsksele i Wilhelmina och ett i Båtsjaur i Arjeplog. Båda startade hösten 1865.
Intresset och penningflödet ledde till en betydande utvecklig. I oktober 1867 började barnhemmet i Gällivare och i april 1868 det i Jukkasjärvi. I grannlänet var Lycksele och Stensele kommuner med om motsvarande utveckling.
Senast läsåret 1880/81 har barnhemmet i Karesuando kommit till. Skolan hade sitt sista läsår 1915/16, sålunda förjämt 50 år sedan. När skolan upphörde sattes punkt för ett skede i nomadundervisningens historia.
Till barnhemmet i Karesuando som kom att verka i nära 40 år var knytet namnet Lidström. Den första läraren var Johanna Lidström, född Mörtberg, utexaminerad från Haparanda seminarium och gift med folksskolläraren Walfrid Lidström, som undervisade de bofastas barn i kyrkbyn. Johanna Lidström avled år 1912 och efterträddes av dottern Ingeborg Lidström, som blev barnhemmets sista lärarinna. Ingeborg Lidström, senare Sandström, blev sedan sin faders efterträdare som folkskollärare och blev Karesuandeo folkskola trogen hela sin långa tjänstetid, mer än 40 år.
Barnhemmet var avsett för 12 barn, men antalet var inte alltid fullt. Det var svårt att komma med i tid från fkället, och skolgången blev vl uppskjuten ibland. Lästiden var lika som folkskolans elever, men i barnhemmet, det var det gängse namnet, gick man 4 år. Något barnhem som kollektiv inackordering fanns inte, utan eleverna bodde i enskilda hem. Men de fick mat i skolan och de fick sina kläder omsedda och skolan hade ansvaret för de ungas vård och fostran.
Skollokalen var förhyrd i folkskollärar Lidströms gård, den som numera har blivit flyttad närmare Viktoriahemmet. När folkskolan höll till i gamla skolan och så var det under barnhemmets hela tid, hade man sålunda gemensam skolgård. Man lekte tilsammans och man trivdes tillsammans. Man har berättat för mig, at man hade en postväska som vandrade mellan skolorna, och i detta får man se ren och god pedagogik. Man hade också gemensamma julfester, men det väckte väl någon förstämmning hos somliga, att de flesta julpaketen hamnade hos samebarnen, allt enligt givarnas mening.