RENBETESKOMMISSIONENS BIBLIOTEK (SERIEN ÄR EJ FULLSTÄNDIG DÅ EN DEL MATERIAL ÄR LEVERERAT TILL RA)

UTREDNINGAR ANGÅENDE DE SVENSKA SAMERNAS RÄTT TILL RENBETE I NORGE OCH SVERIGE Enligt tillägg till 1751 års gränstraktat mellan Sverige och Norge så tillförsäkrades samerna i de båda rikena fortsatt rätt att "efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränsen" I samband med Norges självständighet från Danmark1813 aktualiserades frågan om utländska medborgares rätt till renbete på norsk grund. 1843 tillsattes en första norsk-svensk kommitté för att utreda frågan om de svenska samernas rätt till sommarbete i Norge. Frågan utreddes i omgångar och bollades mellan de båda ländernas regeringar. 1883 utfärdades en förordning rörande de samer som flyttade mellan Sverige och Norge. Förordningen trädde i kraft 1884 och skulle gälla i femton år. Lagens giltighetstid förlängdes och kom att gälla hela unionstiden ut. I samband med unionsupplösningen slöts 1905 en konvention mellan Sverige och Norge om flyttsamernas rätt till renbete i de båda länderna. Enligt denna skulle bestämmelserna från 1883 fortsätta att gälla fram till 1917. Enligt ny överenskommelse 1907 kom den att gälla fram till 1920. 16 juni 1906 uppdrog Kung. Majt åt en kommission att verkställa undersökningar angående samerna i Karesuando och Jukkasjärvi rörande tiden för deras flyttningar över till Norge d v s mellan vilka datum de svenska samerna hade rätt att nyttja sina betesområden i Norge. Kommissionen avgav berättelse i december 1906. 1907 tillsatte Kungl Majt en ny kommission. Kommission tillsatte en svensk-norsk subkommitté. Volymen i serien F 2 härrör sannolikt från denna subkommitté. I 1905 års konvention erhöll Sverige rätt att hänskjuta frågan, om tiden när de svenska samerna hade rätt att överskrida gränsen till Norge, till skiljedomstol. När Sverige väckte frågan om tiden för överskridandet så genomfördes flera undersökningar under åren 1907 och 1908. Handlingarna i F1 härrör troligen från detta utredningsarbete. I maj 1909 beslöt man att hänskjuta frågan till skiljedom. Skiljedomstolen bestämde att en sakkunnigkommission skulle tillsättas. Denna kommission avgav sin berättelse 1912 och 1913 slöts en konvention om nya förhandlingar mellan rikena. De av kommissionen utsedda delegerade sammanträdde i oktober och november 1913 och man enades om att utföra lokala undersökningar i Troms fylke. Kommissionens utlåtande trycktes sommaren 1917. De svenska delegerade la 1918 fram ett lagförslag angående de svenska samernas rätt till renbete i Norge. 1919 fastställdes lagen och samtidigt fattades en ny renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge. Konventionen skulle gälla till 1952 men förlängdes p g a utebliven uppsägning. 1961 sa Norge upp konventionen. Nya förhandlingar resulterade i 1971 års renbeteskonvention. Denna konvention har även den sagt upp av Norge och i skrivande stund pågår fortfarande förhandlingar om en ny konvention. Under arbetet med den som man kom att kalla den "yttre renbetesfrågan" så framträdde behovet att se över även lagstiftningen som reglerade de svenska samernas rätt till renbete och annat markutnyttjande inom Sverige. Man ville åstadkomma en bättre överenskommelse mellan den internationella lagstifningen och det inhemska regelverket. Frågan aktualiserades också i ett tidsskede då avgörandet om markresurserna i lappmarken ägde rum genom avvittring. 1882 uppdrog Kungl Majt åt en kommitté att utarbeta förslag till renbeteslag. 1883 avgav kommittén Förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige samt till förordning angående renmärken och 1886 fick Sverige sin första renbeteslag. Lagen fick dock inte de effekter man hoppats på och 1891 uppdrog Kungl Majt att inkomma med förslag till ändringar i lagen. I Västerbotten föranledde problemen en motion i riksdagen och 1895 tillsattes en kommitté som skulle arbeta med revision av lagbestämmelserna. 1896 lades förslag till revision fram och 1898 fastställdes 1898 års renbeteslag. Men redan året därpå väcktes två motioner om ändring i lagen. Motionerna avslogs dock. År 1900 ingavs två framställningar till Kunl Majt i frågan men föranledde ingen åtgärd. 1908 togs frågan om ändring av renbeteslagen åter upp i en motion. Riksdagen beslöt då att hos Kunl Majt anhålla om en utredning om vilka åtgärder som borde vidtagas för att "vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja renskötselns utveckling och förhjälpa den övriga lappbefolkningen ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existenmöjligheter". Civilministern anmälde Riksdagens skrivelse och förordade att utredningen skulle anförtros särskilda kommittérande men att man skulle göra vissa förberedande undersökningar som sedan skulle ligga till grund för kommitténs arbete. 1909 anmäldes ärendet åter i statsråd och Kungl Majt uppdrog åt länsstyrelserna i de tre länen att insamla material som de kommittérande kunde använda sig av. Handlingarna i serien F 3 härrör från dessa förberedande undersökningar. Sedan uppgifterna från länsstyrelserna inkommit så togs ärendet upp i konselj 1912 och dåvarande civilministern (Axel Schotte) ansåg att det borde göras mer ingående utredningar om förhållandena. 1912 förordnade Kungl Majt dåvarande landshövdingen i Norrbottens län Oscar von Sydow att utreda förhållandena rörande renskötseln i Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län. von Sydow skulle få tillkalla de sakkunniga han ansåg sig behöva. De undersökningar som i Norrbottens museums arkiv fått seriesignum F4 verkställdes i detta sammanhang. Man gjorde omfattande utredningar där man förhörde både renskötande samer (både från skogssamebyar och fjällsamebyar) och representanter för jordbruket och skogsbruket i de områden där renskötsel bedrevs. 1919 befriades von Sydow från sitt uppdrag och man tillsatte den s k 1919 års lappkommitté. Denna kommitté förstärktes 1920 med tre samiska representanter. Handlingarna i serien F5 härrör från denna kommitté. 1923 avgav den sitt betänkande med Förslag angående lapparnas renskötsel m. m. 1926 tillkallades landshövding Johan Widén som sakkunnig, för att överarbeta förslaget. Överarbetningen resulterade i ett betänkande 1927 och 1928 utfärdades SFS 1928:309 Lag om de svenska laparnas rätt till renbete i Sverige. Oscar von Sydow var dels ledamot av 1913 års renbetesdelegerade (yttre renbetesfrågan) och dels förordnad 1912 för att utreda den "inre renbetesfrågan" . Han övertog i den sistnämnda egenskapen handlingar från länsstyrelsernas förberedande undersökningar från 1908. Det verkar som om han har blandat ihop de olika uppdragen och även blandat ihop arkivalierna från de olika utredningauppdragen. Enligt Gunnar Prawitz har von Sydow tillfört material till 1912 års uppdrag som egentligen härrör från kommittérna i den yttre renbetesfrågan. Oscar von Sydow var landshövding i Norrbotten åren 1911-1917 med residens i Luleå. Arkivalierna från hans utredningsarbete har under benämningen "Renbeteskommissionens Bibliotek" deponerats hos Norrbottens Museum. Vid förtecknandet av arkivmaterialet har jag valt att behålla denna benämning och att behandla det som ett arkiv även om dess proveniens sannolikt är minst tre arkivbildare. Alla uppgifter om utredningsarbetet med den svenska renbeteslagstiftningen är hämtade från Tomas Cramér och Gunnar Prawitz, "Studier i renbeteslagstiftning" Stockholm 1970